Förra helgen hade vi möhippa för en kompis som under våren ska gifta sig med sin kärlek. Allt var ordentligt planerat och förberett, så klockan 09:00 klampade 24 glada kvinnor in i deras hus och tog henne på väg upp ur sängen. Vi hade med frukost till alla och när den var intagen, så fick den blivande bruden byta om till en vacker (?) djävulsklänning och ett blinkande djävulsdiadem. Vacker som få, körde vi sedan ner till torget, där hon skulle ordna en trekamp med, för henne, okända människor. Hon lyckades med bravur att engagera ett antal människor och sedan genomföra tävlingarna.
Den blivande bruden fick sedan på sig en nakendräkt, en grön bikini och en skylt med hennes arbetsgivares namn på. I denna utstyrsel skulle hon sedan samla ihop 50:-, genom att tvätta bilrutorna på bilarna som kom körande runt torget.
För att sedan sammanfatta resten av dagen, så fick hon därefter vara näcken (med nakendräkten) i fontänen, åka en rosa moped två varv runt "centrum" och därefter åkte vi vidare för lunch och pooldance.
Ja, ni läste rätt. Den blivande bruden skulle dansa pooldance...! Hon fick en kort introduktion och sedan showade hon för oss andra. Och så imponerande det var! Hon var en naturbegåvning! Kanske är det läge att montera in en stång, på något bra ställe, i deras hem nu..?
När de andra sedan drog vidare på fler upptåg, tackade jag för mig och körde hemåt med min trötta hjärna och utmattade kropp för att vila en stund.
Dagen efter var jag på en samtalskväll angående tonårskriser bland adopterade. Vaddå, tänker du... Kriser har väl alla tonåringar..?! Ja, det kanske de har, men de adopterade har en annan bakgrund och helt andra tankar som smyger sig på. "Vem är jag? Var kommer jag ifrån? Varför lämnade mina föräldrar bort mig? Var det mitt fel? Varför ville de inte ha mig? Hur kan man lämna bort sitt eget barn..?! Är jag inte värd att älska..?" Och så vidare...
Detta är något som är viktigt att lyfta fram och att få det stödet att kunna prata med andra föräldrar, som vet vad det handlar om och som själva har fått/kommer få den problematiken, känns faktiskt riktigt bra. En helt annan förståelse för alla tankar. När vi satt där och pratade, så insåg jag att det finns de som har
riktiga problem med sina barn.... Vår eventuella tonårskris (om vi nu är där än), är relativt lindrig. Än så länge... Vi får väl se vad som händer, men det känns ju bra att veta att det finns stöd att få, om den dagen kommer då allt rasar... ♥
Nä, nu blir det frukost - idag är det min tur att fixa fram den, så det är bäst jag sätter fart!
Ha en fin helg!
Kram
