Sorg

Igår var det en sorgens dag, här i Bollebygd. Det var tre år sedan lilla Linnéa fick en gravsten över sig på kyrkogården och dog...

Jag kände henne inte och visste inte ens vem hon var, men hon var årsgammal med mitt lilla ♥ och det påverkade både henne och alla de andra eleverna på skolan. Många av lilla ♥ klasskompisar kände henne väl. De dansade och spelade fotboll tillsammans och de var kompisar och bästa vänner med lilla Linnéa.

Jag minns det så väl, denna hemska dag... Dagen då det hände var vi i Borås, hos min svägerska och stora ♥ läste på BT's hemsida vad som hänt. Vi hade då ingen aning om vem, var eller varför. Det är så hemskt hur man reagerar i såna stunder. Min första tanke var ju naturligtvis att det som hänt var helt fruktansvärt, men sedan började jag tänka att jag hoppas att det inte är någon på Bollebygdsskolan och absolut ingen i lilla ♥ klass... Kanske för att hålla döden på avstånd från lilla ♥ ett tag till... Och man vill ju verkligen inte att detta ska hända NÅGON! Men det är på något sätt lättare att hantera alla tankar och känslor, om det är någon som man inte känner...

Bollebygdsskolan hanterade barnens sorg väldigt bra. De mötte alla barnen på morgonen och pratade och pratade och pratade. De fick måla teckningar till Linnéa och de gjorde en liten minneshörna där de tände ljus och la alla teckningar. De gick upp till kyrkogården och visade och pratade. De besökte graven och tände ljus. De lät barnen få sörja och de vågade möta det hemska som hade lagt sig över alla på skolan.

Det var inte bara på skolan man sörjde... Hela samhället sörjde lilla Linnéa. Var man än var, så pratade alla om det hemska som hänt. Linnéa hade gjort ett avtryck i hela samhället, kändes det som.

Nu, tre år senare, minns folk fortfarande och många sörjer och kommer nog göra så i resten av sina liv. Jag tänker ibland på Linnéas tvillingsyster och på hennes föräldrar... Hur reser man sig och hur kan man klara att gå vidare efter en sån katastrof..? Hur kan man klara av att andas..? Hur klarar man av att fortsätta leva..? Man måste ju, så klart, men HUR..?

Jag läste på Instagram igår kväll och där var många som uttryckte sin sorg. Många som varit uppe vid graven och lämnat blommor och hälsningar till Linnéa. En av alla som skrev om sin sorg och saknad berörde mig djupt. Hon skrev så här: "Linnéa du var den som fick mig att le, du va den som tröstade mig när jag var ledsen, du var också den som fick alla att börja skratta. Du var den underbaraste människan i världen och jag kunde inte tänka mig en framtid utan dig, men tyvärr kan det inte bli så längre. Du sa alltid att den som lyckas, den har gjort något bra. Du var alltid den som hittade på de roliga sakerna och den som fick alla att må bra. Även mig. Jag saknar dig så sjukt mycket. Jag bara älskar dig, men du har det säkert bättre uppe i himlen nu. Jag längtar tills jag blir gammal och dör, då kommer jag upp till dig. Då kan vi göra alla roliga saker vi gjorde innan du dog. Älskar dig från solen och tillbaks. Saknar dig".

En sån här sorg kan vi klara oss utan... ♥

Kram