Idag har jag varit på begravning i Varberg... Jag har tagit farväl av en man som var snäll, omtänksam, noggrann och kärleksfull. En man som blev nästan 76 år innan kroppen ville till sista vilan.
Jag hade bestämt mig för att jag skulle klara av begravningen utan att gråta - jag är nämligen bland de mest blödiga och lipiga som går i ett par skor (jag grät till och med till ett avsnitt av Lödder som gick för ungefär 100 år sedan) - men det räckte att de inledde själva begravningsakten så började tårarna rinna. Inledningsmusiken var "Så skimrande var aldrig havet" och den är ju sååå fin..!
Fortsättningsvis gick det ganska bra - prästen pratade om en massa saker (som jag inte tror på), men när det var dax för avskedet vid kistan gick det inte längre... Närmast sörjande gick fram och då bryter änkan ihop och gråter och gråter. När sedan den gråtande änkan tar det lilla storgråtande barnbarnet i handen och går fram till kistan, så bryter nog de flesta i kapellet ihop... Hjälp, så känslosamt det var..!! Det hördes höga snyftningar och hulkningar lite överallt...
Efter minnesstunden körde vi tillbaks till kyrkogården och tittade var graven var. Alla blommor från kapellet hade de lagt ut runt stenen och på ett av blomsterkorten stod det en hälsning som så väl sammanfattar hur denna man var:
"Om vi alla hade haft ditt sinnelag vore vår värld så oändligt mycket vackrare..."
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar