Det känns så konstigt att han är borta... Borta för alltid... Vi kommer aldrig mer att prata med varandra och han kommer aldrig mer att skoja och busa, som han alltid gjort... Jag minns när jag var liten och bodde hos mormor och morfar ute på Tjörn. Alla mina morbröder var väldigt bra på att hitta på bus, men extra mycket bus fanns i den yngsta av dem. Vi satt ofta uppe sent, till mammas förtret, och spelade Monopol och Oljan. Det bara älskade jag - att få tillbringa tid tillsammans med mina morbröder och mina morföräldrar, där ute på Tjörn. Det är minnen som jag alltid kommer bära med mig... När jag var ännu mindre, har jag ett minne av att jag och morbröderna satt i min sandlåda och körde med bilar. Mest roligt tyckte nog morbröderna att det var att bygga vägar och köra runt med de små bilarna där...
För något halvår sedan, lite drygt, var vi ute och hälsade på min morbror och hans fru. Vi fikade och pratade mycket om allt möjligt. Bland annat om hur glada de var för huset de köpt och som de nu höll på att renovera. Vi fick även en Bohusländsk kaprifol av dem som vi planterade i vår trädgård. Den stod länge och det hände ingenting, men nu har den börjat växa och det kommer blad.
Jag är så glad att jag har den kaprifolen nu när det blev som det blev... Den kommer, för alltid, vara ett minne av honom. Jag hoppas den blommar och att den växer sig stor och stark.
Vila i frid, kära, saknade morbror... ♥
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar